Gnesta målarvägg kom som en idé från deltagarna efter att Trappgatan invigts 2013. Berätta om starten, hur såg ert arbete ut i början?

Jag och Emanuel blev inbjudna att börja spåna på hur det skulle kunna se ut. Vi hade båda erfarenheter av hur det brukade se ut vid lagliga graffitiväggar. Ofta brukade de befinna sig i utkanten av något samhälle, på en baksida av något hus eller vägg där målningarna inte skulle “störa” så mycket. Det var under den tiden det var nolltolerans mot graffiti i Stockholm och inte många väggar fanns. Den inofficiella stämningen kunde vara att man inte gärna målar över äldre duktiga målares verk med något “sämre” och att om man gör det så kunde det vara lite provokativt, speciellt om man bara drog några linjer över.

Så vi kom snabbt fram till att vi inte ville skapa en vanlig graffitivägg. Vi ville istället ha en vägg som var öppen och tillgänglig för alla: såväl gamla tanter som ungdomar och barn skulle känna sig välkomna. Istället för den urbana gatustämningen, skulle man kunna få måla med vilka färger som helst. Platsen för väggen: trädgården med äppelträd och gräsmatta, hjälpte oss mycket med stämningen. Och vi valde namnet Gnesta Målarvägg med tanke på att det just skulle vara en målarvägg där man var fri att göra precis vad man ville och inte “bara bokstäver”.

I oktober 2013 invigde vi väggen, på ett sätt som var viktigt för att kommunicera hur vi ville att den skulle fungera. I äppelträdgården hade vi dukat upp bord med spetsdukar och pelargoner. Väggarna var på plats, och den ena hade blivit målad dagen innan. Vi bjöd på saft och kakor. Det var mycket fint väder och det hade samlats många människor när det var dags för invigningstal, bandklipp, invigningssalut och uppvisningsmålarnas framträdande. Det var en fest.

Tobias Barenthin Lindblad höll ett invigningstal där han pratade om syftena med en målarvägg, en demokratifråga, övningsyta för bättre konst och en social mötesplats. Han avslutade med att önska oss lycka till med vår vägg. Efter invigningen var det fri målning på väggen och väggen fylldes om och om igen fram till sena kvällen.

Väggen var öppen på helgerna och under veckorna kunde man boka den för längre sessioner. Varje vecka målades den om många gånger och den blev en mötesplats. Kom man dit tidigt en lördagmorgon var där ofta redan folk och målade. Andra kom för att titta på målningar eller bara hänga, och så fortsatte det även när vinter kom och det blev kallt.

Ett fint minne är när jag kom dit på nyårsdagen och samma dag hade väggen en målning där det stod “Happy New Year”. Till och med på nyårsdagen hade det alltså varit någon där för att måla, fast det var mitt i kalla vintern.

Både Klotterstaden och Signatur, de GKU-utställningar ni hållt i tyglarna för, har byggt på publikens deltagare. På vilket sätt skulle ni säga att de hänger ihop med diskussionerna vi haft om allas rätt till det offentliga rummet?

De olika projekten kan man se som “frihetsrum” där alla får uttrycka vad de vill. Om formen är tydlig hjälper det deltagarna att hitta sin kreativitet. Man behöver inte vara en utbildad konstnär för att skapa något utan det är en lust som de flesta kan plocka fram om det finns utrymme för den. Vi skulle säga att det finns ett stort värde i att det finns en yta där man kan få göra något som andra kan komma och titta på.

Användarna av Gnesta målarvägg visade stor respekt för väggen. Det var nästan ingen skadegörelse alls på platsen runt väggen under de år som den existerade, något som tyder på att användarna värnade om platsen. Det var till och med så att om det hade hamnat en tagg på husfasaden gick andra målare dit och sanerade bort den. Detta indikerar att man känner ansvar för en plats som man är inbjuden att påverka. Blir någon inbjuden till att delta i ett konstnärligt projekt bemöts det ofta med glädje och skaparlust vilket kan leda till en känsla av äganderätt av platsen.

Vilka möten eller samtal har betytt mest för er under dessa år?

Emanuel: Vi höll flera tecknarkurser för barn i olika åldrar och under en av tecknarkurserna, där vi arbetade tillsammans med nyanlända barn och ungdomar fick jag några riktigt starka möten, när de delade med sig av sina livsöden. Det var så starkt att jag blev alldeles medtagen.

Annika: Det har så klart betytt mycket att Gnesta målarvägg, Klotterstaden och Signatur varit så välbesökta, att de verkligen blev till mötesplatser. Inte bara för enskilda personer utan även olika grupper av människor, som annars inte skulle ha mötts.

Både genom fysiska möten, men också genom konstnärliga möten. När en person har lämnat en målning, teckning eller signatur efter sig och någon annan senare kunde se och inspireras av den.

Det var också kul att höra gnestaungdomar säga “äntligen händer det något roligt i Gnesta!” Eller under Klotterstaden när en kille som kom och tecknade varje helg under hela utställningsperioden sa “vi ses nästa helg!”

Emanuel Hallklint och Annika Sundin är del av Art Lab Gnestas styrelse och har drivit flera projekt inriktade på deltagarkultur.