I tre år har Gnesta konstnärliga ungdomsråd samlat unga mellan 15 och 25 år som vill uttrycka sig konstnärligt och diskutera konstens roll i demokratiskt samhälle. Hur har samarbetet mellan er och deltagarna sett ut?

Signe: Vi har inte haft en karta över vilka projekt som kommer näst, utan har hela tiden haft en pågående diskussion i gruppen och låtit det utvecklas organiskt. Ett av de första projekten, Trappgatan, startade diskussioner om det offentliga rummet och målande, som ledde till att vi öppnade Gnesta målarvägg. Sedan kom vintern, och då blev det logiskt att flytta in målandet i utställningsrummet genom utställningen Klotterstaden.

Det har varit viktigt att gå snabbt från idé till handling. Kommer det en impuls, gäller det att direkt ta tillvara på den, för att positivt förstärka deltagarnas initiativkraft.

Erik: En sådan snabb idé kom från Olivia, som en dag sa att lyktstolparna borde se mer ut som karameller. Utanför oss har vi ju en egen lyktstolpe, så dagen därpå köpte jag material och ringde Olivia som kom ner och så gjorde vi om den. Där har konflikten mellan ungas snabbhet och hur en kommun styrs blivit tydlig. En ung person kan lätt tappa engagemanget på grund av den demokratiska trögheten.

Signe: Jag har också jobbat med en typ av personligt mentorsskap för vissa individer som velat fördjupa sig i olika ämnen. Som Rosaline, som följt med mig i olika delar av mitt arbete som rör opinionsbildning och presentation av Art Lab Gnesta. Men också Maja, där vi hade ateljésamtal kring hur hon skulle gå vidare med sina konstnärliga arbeten. Henne har jag varit med att peppa inför ansökningar till konsthögskolorna, t ex.

Det har också funnits en mer dold grupp inom projektet som inte velat engagera sig så organisatoriskt utan framförallt fokuserat på skapandet. Som de grupper som återkom under hela Gnesta målarväggs livslängd. När väggen hotades av nedläggning klev de fram i lokaltidningen för att försvara den.

Deltagare i GKU har också kommit med avgörande impulser för Art Lab Gnesta. Det var de som startade diskussionen om hur vi skulle kunna stödja och ta tillvara på ortens EU-migranter och deras kompetens. Det ledde till att de använder våra lokaler för slöjdande och svenskaträning som i sin tur har etablerat en hel förening – Gnesta solidaritet – och ett långsiktigt samarbete med de EU-migranter som återkommer till Gnesta.

Erik: De nyanlända ungdomar som kom till Gnesta hösten 2015 hittade snabbt till vår tecknarkurs. Mötet med dem, deras historier och behov, har inneburit en helt ny satsning för vår verksamhet. Strax innan jul genomförde vi en manifestation för medmänsklighet, och Frejaskolan bjöd in oss att hålla i en del av undervisningen för förberedelseklassen. 2016 planerar vi ett större arbete som involverar ungdomar både som kommit hit nyligen, och som bott här längre.

På vilket sätt har deltagarna involverats i samtalen med den offentliga makten, som med kommunen?

Signe: Det har varit en röd tråd genom hela projektet, att låta ortens unga möta beslutsfattarna på olika sätt. Vi startade upp genom ett samtal om det offentliga rummet, där ortens unga mötte politiker från flera kommuner och lokala tjänstemän från samhällsbyggnadsförvaltningen. I Trappgatan mötte samhällsbyggnadschefen åttondeklassarna för en frågestund.

Senare i projektet har GKU hållt i en workshop för hela kultur- och tekniknämnden på Gnesta målarvägg, men också tagit emot besök av riksdagsledamöter och Sörmlands landshövding. Några av dem har också varit med att presentera verksamheten under kommunstyrelsens möten.

Erik: Under vårfestivalen 2014 hade Olivia och Berndt Ullström, dåvarande ordförande för kultur- och tekniknämnden, ett öppet samtal om ungas inflytande mitt i Gnesta. Kommunen har även bjudit in representanter från GKU att vara med att besluta om offentliga konstverk som ska uppföras här.

På vilket sätt angrep ni dessa samarbeten rent konstnärligt? Vad var viktigt för er, som konstnärer?

Erik: Att släppa kontrollen över processen var lärorikt, att släppa utan att veta var det tar vägen men sedan vara med och ta emot det. Som konstnär är jag van att mitt utryck och mina ideér står i centrum. Men den traditionella bilden av konstnären som det ensamma geniet i ateljén går inte att förena med socialt inkluderaden konstprojekt. Så första steget var att se på de pedagogiska processer som det faktiska verket. Nästa stora utmaning var att skapa någonting enhetligt och representativt ur en massa små inpulser. Hur kan man sammanfatta en massa deltagares idéer till något som de alla känner sig representerade i? Trappgatan, med över 100 deltagare, var ett av de första projektet där vi ställdes inför dessa utmaningar.

Signe: Att moderera processen var min del av konstverket, på så sätt hade jag och Erik olika roller. Jag jobbade nära gruppen på plats – att vara med att utkristallisera vilka frågor som skulle tas vidare på ett lekfullt och drivande sätt var mitt uppdrag.

Till Trappgatan gjorde vi ett formulär där över 100 elever svarade på vilka platser de upplevde som fula eller otrygga. Sedan gjorde vi en stadsvandring bland de fem platser som toppade listan. Jag försökte vara lyhörd och känna av var det fanns mest engagemang. Just Trappgatan återkom ofta, och skapade diskussion mellan deltagarna. Det var samma sak med tillvägagångssättet: diskussionen om sprayfärg var något som återkom på flera sätt.

I de mindre produktionerna har jag jobbat mer med att stärka upp individerna och deras egna behov och processer. Den här målgruppen är inte alltid van att ta för sig, utan då får man vara väldigt lyhörd och ta fasta på det som kommer fram lite vid sidan av. Det handlar om att vara en möjliggörare.

Signe Johannessen och Erik Rören är konstnärer och startade Art Lab Gnesta 2011.